samtal med Gud

                      Denna dikt blev funnen I fickan på en tjugoårig amerikansk soldat
vid slaget om El Alamein I Nordafrika under andra världskriget
      Det var nerklottat med blyerts på ett papper
    och var daterat samma dag som han blev funnen död.

Samtal med Gud!

Gud vi har aldrig förr talats vid Du och jag
Men nu vill jag säga..God dag!
Jag trodde ju det man sa lite till mans
-fast det var dumt-att du inte fanns.
Först igår förstod jag att det var lögn alltihop
för då såg jag Din himmel där jag låg i min grop.
Hade jag tagit mej tid att se på den förr
Skulle jag för länge sen ha nått fram till Din dörr.

Vill Du verkligen at mig i hand? Det undrar jag på.
Fast jag är nästan säker att Du skall förstå.
Konstigt först i denna helvetesdans
Fick jag se Ditt ansiktes glans.
Ja nu Finns inget mer att säga för mig
Jag är I alla fall glad att jag fick träffa Dig.
Snart går vi till anfall jag ska göra min plikt
Jag är inte alls rädd, så underligt.

Nu kommer signalen-jag måste ge akt.
Jag tycker om Dig.Jag vill ha det sagt.
Striden blir hård ikväll, som jag tror.
Vem vet jag kanske kommer dit där Du bor.
Jag undrar-fast jag inte var vän med Dig förr
Om du står och väntar på mig i Din dörr.
Vad betyder det här? Jag gråter ju -jag?
varför möttes vi två inte förrän idag?
Nu skall jag iväg. Käre Gud, adjö!
Jag har fått tala med Dig
och nu kan jag dö!

Den lilla själens samtal med Gud!

Där tiden inte fanns sa en liten själ till Gud: "Jag vet vem jag är!" Och Gud svarade "Underbart! Vem är Du?" "Jag är ljuset", sa den lilla själen.
Gud svarade med ett stort leende på läpparna"Det är rätt-Du är ljuset". Den lilla själen var så glad eftersom den hade kommit på vem den var.
Det här var något som alla själar skulle lista UT. Men snart så var inte vetandet tillräckligt för den lilla själen.
Han gick tillbaka till Gud och frågade

"Nu när jag vet vem jag är- är det okej för mig att vara det?" Och Gud svarade"Du menar att Du vill vara något som Du REDAN ÄR?"
"Ja, det är en sak att veta det men en annan att vara det. Jag vill verkligen uppleva hur det känns att VARA ljuset"
Gud log och sa "Men Du ÄR redan ljuset

Den lilla själen blev lite otålig "Men jag vill känna hur det är att vara ljuset!" "Så klart" sa Gud "Men..." "Men vad då?" undrade den lilla själen
"Min vän", sa Gud "Det Finns inget annat ÄN ljuset. Du förstår- jag har inte skapat något annat än ljus- så det Finns inget som Du inte är"

"Va" sa den lilla själen förvirrat. "Du kan se det så här: Du är som ett ljus I solen. Du är verkligen ljuset!
Tillsammans med miljoners miljarder andra ljus skapar Du solen. Och solen skulle inte vara solen utan Ditt ljus.

Så hur ska Du uppleva ljuset när Du är mitt uppe I det, det är frågan" sa Gud.
"Ja, men du är ju Gud-tänk UT nåt!" sa den lilla själen. Åter igen fick Gud ett stort leende på läpparna "Det har jag redan gjort", as Gud.
"Eftersom Du inte kan uppleva Dig själv som ljuset när Du är I ljuset, så får vi omsluta Dig med mörker." "Vad är mörker?"frågade den lilla själen.
"Det är det som Du inte är"

"Kommer Jag att vara rädd för mörkret?" undrade den lilla själen. "Bara om Du väljer att vara det"svarade Gud.
"Det Finns egentligen ingenting att vara rädd för om Du inte väljer att vara det. Du förstår- vi spelar upp det hela-vi låtsas."
"Åh", sa den lilla själenoch kände sig redan bättre till mods.

"Det är en stor gåva", sa Gud "för... utan det Du inte är så kan Du inte uppleva det Du är!

Man behöver en motsats för att kunna uppleva något som det är. Du vet inte vad kallt är förrän Du upplevt varmt.
Du kan inte uppleva upp utan ner, höger utan vänster... Men när Du är omsluten av mörker, hota det inte och skrik åt det.
Var hellre ett ljus I mörkret och bli inte arg på det. Då kommer Du att veta vem Du verkligen är och alla andra kommer också att veta det.

Låt Ditt ljus skina så att alla förstår hur speciell Du är!" "Menar Du att det är okej att visa andra hur speciell jag är?" frågade den lilla själen.
"Självklart!" skrattade Gud "Men kom ihåg att ´speciell´inte betyder ´bättre´! Alla är speciella- alla på sitt eget sätt! Men många har glömt det.
De kommer att förstå att det är okej för dem att vara speciella när de ser att Du tycker att det är okej för Dig att vara speciell!
. Vilket sätt vill Du vara speciell på?"

"Hur menar Du" undrade den lilla själen. "Ja, det är speciellt att vara I ljuset men speciellt kan även vara olika saker
som att vara snäll, förlåtande, hjälpsam, att dela med sig och annat

. När Du väljer att vara speciell I en viss situation- det är att vara I ljuset."

"Jag vet! Jag vill vara speciell på sättet som heter förlåtande" sa den lilla själen
"Bra! sa Gud "Men..." "Men vad?" "Det Finns ingen att förlåta", sa Gud.. "Ingen?" "Nej, ingen...
Allt Jag skapat är perfekt. Det Finns inte en enda själ som inte är lika perfekt skapad som Du"
Den lilla själen såg sig omkring och såg då massor av andra själar som stod och spred sitt ljus
medan de lyssnade till Guds och den lilla själens samtal

"Jag kan hjälpa dig" sa en vänlig själ och klev fram. "Hur då?" frågade den lilla själen.
"Enkelt-jag möter Dig nästa liv och gör något som Du kan förlåta"
"Men varför skulle Du göra det?" frågade den lilla själen "Du som är så perfekt, vad skulle få Dig att sänka Dina vibrationer så lågt
att Du skulle göra något elakt mot Mig?" "Enkelt" svarade den vänliga själen igen "Jag gör det för att jag älskar Dig".

Den lilla själen tittade häpet på den vänliga själen. "Bli inte förvånad", as den vänliga själen
*"Du har gjort det samma för mig. Kommer Du inte håg? Vi har dansat oss igenom tid och evighet tillsammans. Du kommer bara inte ihåg...
Vi har vart allt: kvinna-man, det goda-det onda, brottslingen-offret. Allt!" sa den vänliga själen,
"Och nu kan Jag komma till Dig i Ditt nästa liv och göra något hemskt mot Dig så att Du får uppleva hur det är att vara speciell på ett förlåtande sätt.""Men vad ska Du göra?" frågade den lilla själen.
"Åh, Vi tänker ut något!" sa den vänliga själen och blinkade med ögat men blev sedan allvarlig

"Jag undrar om Du kan göra en sak i gengäld?" började den vänliga själen..

"Jag kommer att sänka mina vibrationer så lågt för att göra den här inte-så-trevliga-saken och vara väldigt mycket i det som Jag inte är...
" "Ja, Du är en sån ängel som gör det här för mig, så Jag gör vad Du vill" sa den lilla själen.
"Ja, självklart är den vänliga själen en ängel", sa Gud "Alla är det- Jag har bara sänt Er änglar". ..
.När Jag gör det här elaka mot Dig- i stunden då Jag gör det mest fruktansvärda mot Dig- i den stunden..."
"Ja?" undrade den lilla själen "Ja?" "I den stunden- kom då ihåg vem Jag egentligen är."
"Oh, ja! Det ska Jag göra sa den lilla själen "Jag lovar! Jag kommer alltid att se Dig så som Jag ser Dig här: som ljuset!"

"Bra", sa den vänliga själen "För Jag kommer att låtsas så starkt att Jag själv kommer att glömma vem Jag är.
Om Du inte kommer ihåg vem Jag är och Jag inte heller gör det och Du även glömmer vem Du själv är så kanske
Vi inte kommer ihåg det på en lång tid. Då kommer Vi båda att vara borttappade och kanske Vi behöver hjälp
av ännu en själ för att påminna oss om vilka Vi egentligen vet att Vi är" "Nej, då. Jag kommer att komma ihåg vem Du

Tack för att Du hjälper mig med den här gåvan så att jag får uppleva vem Jag är!"
Och så började överenskommelsen. Den lilla själen trädde in i ett nytt liv
för att få uppleva sig själv som LJUSET, som var väldigt SPECIELLT och för att få vara delen av speciell som kallades FÖRLÅTANDE.
Och i situationer när fler själar kom in i livet och skapade lycka eller olycka-
och speciellt om De skapade olycka så tänkte den lilla själen på vad Gud hade sagt:

"Kom alltid ihåg:
Jag har inte sänt Er annat än änglar"

Den Gamla själen!

Det var en gång en gammal, gammal själ
som hade levt många, många människoliv på jorden
och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också.

Ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.

För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt I tomrummet

mellan det senaste männsikolivet och den kommande Sammansmältningen.

De bästa vännerna hade redan gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden,

hur de uppfyllde varsin männsika med iver, förundran och tankar av alla de slag.

-Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och GE dem den.

-Men din tid till sammansmältningen är så kort, varnade Vakten Visst kan du GE dem glädje,
men om du är hos dem så kort tid ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.

-Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå.

Jag vill GE dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.

Så låt det bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden
ett barn som de så länge önskat.

Det var den raraste unge, som strödde glädje över den från den dag Hon föddes,

den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas

och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.

-Men har du inte väldigt kort tid kvar? Viskade mammans själ till den gamla själen I den lilla flickan.

-Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.

Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne,

en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens.

Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss,

slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar.

Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid
precis som den hade önskat. Men tiden var kort, även med människors mått var den kort,
och stunden kom då sammansmältningen skulle ske.
Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sign till ceremonin, och måste lyda.

För människorna såg det UT som att flickan fick en plötslig död.

Deras sorg var oerhörd, just som Vakten hade förutsagt.

Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje,

kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt

Och därför,

istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid I tomrummet
   blev det I fortsättningen sed I Evigheten
   att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen,
sedan, ja den oundvikliga sorgen,,, den har människorna genom glädjen
fått Kraft att uthärda och så småningom vända till något gott
  Ur boken "Jag saknar dig, jag saknar dig"
av Peter Pohl & Kinna Gieth